Märka ankarkätting: sex metoder jämförda

Det korta svaret

Märk kättingen var tionde meter, räknat från ankaret, och använd två metoder samtidigt: en som syns från fören i dagsljus – färg eller färgade kättingmarkörer – och en som du kan känna med handen i mörker, till exempel taklingar av garn.

Som schema fungerar en räknekod bäst: en markering vid 10 m, två vid 20 m, tre vid 30 m, fyra vid 40 m och en lång vid 50 m. Den behöver ingen förklaring, fungerar med en enda färg och även i mörker.

Ingen märkning håller för evigt. Kontrollera den varje säsong och räkna med att förnya en del.

Varför märka alls?

Tumregeln för kättinglängd – fem gånger höjden från ankarrullen till botten, mer i Hur mycket ankarkätting för vilket djup? – är bara till nytta om du vet hur mycket som är ute. Utan märkning återstår bara att gissa: på känn, efter sekunderna ankarspelet går, efter högen som ligger kvar i kättingboxen. Hur fel det blir märks oftast först när ankaret släpar.

Schemat: färgkod eller räknekod

Med en färgkod får varje tiotal meter sin egen färg, till exempel rött vid 10 m, gult vid 20 m, grönt vid 30 m, blått vid 40 m och vitt vid 50 m. Från 60 m börjar färgerna om, dubbla. Den som kan schemat läser av längden med en blick. Den som inte kan det – besättningen, gäster, du själv efter en vinter på land – behöver en förklaring, helst inplastad vid ankarboxen. Dessutom förväxlas rött och brunt, blått och grönt lätt i skymningen, och ungefär var tolfte man har nedsatt förmåga att skilja rött från grönt.

Med en räknekod är det antalet markeringar som räknas: en vid 10 m, två vid 20 m, tre vid 30 m, fyra vid 40 m. Vid 50 m sitter en lång markering över flera länkar – principen med den romerska femman –, vid 60 m en lång och en enkel, vid 70 m en lång och två. Räknekoden behöver ingen förklaring och bara en färg, och den går att läsa med händerna. Därför rekommenderar vi den, gärna i färg.

Två detaljer gör varje schema bättre:

• Mät från ankaret, med början vid schackeln på ankarlägget. Markeringen för 10 m sitter 10 m bakom ankaret. När den passerar ankarrullen finns det 10 m kätting mellan rullen och ankaret – precis den längd som tumregeln räknar med.
• Mät med måttband när kättingen ändå är helt ute: utlagd på bryggan, i vinterförvaringen eller när den är ny. Att räkna länkar fungerar bara om du vet kättingens delning; den står i tillverkarens datablad.

Den som ofta ankrar i grunda vikar kan lägga till en liten markering i en andra färg vid 5 och 15 m. Inte mer än så: ingen läser ett schema som först måste tydas medan ankaret går ner.

De sex metoderna

1. Färg

Lack eller sprayfärg över flera länkar i rad, tre till fem länkar per markering. Rengör kättingen först, avfetta den och låt den torka; på galvaniserat stål fäster en grundfärg för zink mycket bättre än färg ensam. Flera tunna lager håller längre än ett tjockt.

Färg är billigt och syns bra i dagsljus, även medan kättingen löper. Nackdelen: kättinghjulet, ankarrullen och botten nöter bort den, ofta redan under en säsong. Färgflagor hamnar i kättingboxen, och i mörker syns färgen knappt och går inte alls att känna.

2. Kättingmarkörer av plast

Färgade insatser av plast eller gummi som trycks in i öppningen på en länk. De finns i storlekar efter kättingen, till exempel för 6, 8, 10 eller 12 mm, oftast i set med flera färger.

De sätts på snabbt, behåller färgen och går att känna lite. Men storleken måste stämma: en för stor markör fastnar i kättinghjulet, en för liten faller ut. Även en som passar kan lossna med tiden. Kontrollera efter monteringen att varje markör löper rent genom kättinghjulet – långsamt, med händerna långt från hjulet och kättingen.

3. Buntband

Färgade buntband träs genom en länk, dras åt och klipps av jäms. I räknekoden är ett buntband en markering.

Buntband finns överallt, kostar nästan ingenting och är lätta att känna. Å andra sidan gör UV-ljus dem spröda; svarta UV-beständiga buntband håller längre än färgade. De avklippta ändarna är vassa nog att riva upp huden – klipp jäms och vänd låset inåt. En ände som sticker ut kan haka i kättinghjulet.

4. Taklingar av garn eller tunn lina

Taklingsgarn eller en tunn lina på 2 till 3 mm, lindad flera varv genom en länk och hårt knuten; syntetfiber håller längre än naturfiber. I räknekoden är en takling en markering; för den långa markeringen taklar du flera länkar i rad.

Taklingar är mjuka för händerna, säkra att hitta med känseln i mörker och lossnar sällan. Nackdelen är tiden det tar att göra dem, och med tiden suger de upp lera och bleknar, så att färgen hjälper föga i dagsljus. Som en andra, kännbar märkning bredvid färg eller markörer är de idealiska.

5. Tejp

Färgad eltejp eller annan tejp, lindad runt flera länkar. Snabbt gjort och lätt att se första dagen.

På våt, sträv, galvaniserad kätting håller tejp dock dåligt: den skjuts ihop, glider av och lämnar limrester. Som nödlösning för en vecka – på en charterbåt utan märkning, till exempel – duger den; i längden inte.

6. Fast monterad kättingräknare

En givare på ankarspelet räknar kättinghjulets varv, oftast med hjälp av en magnet, och en display vid rodret eller i fjärrkontrollen räknar om dem till meter. Sådana räknare erbjuds av tillverkare av ankarspel och tillbehörsleverantörer.

En kättingräknare är exakt, även i mörker, och den visar längden där båten styrs – ingen behöver stå i fören och titta på kättingen. Men den måste monteras: givaren sätts på plats, ofta genom borrning, en kabel dras genom båten, displayen monteras och kalibreras mot kättingen. Med montering kostar det oftast några tusen kronor, och den måste passa det ankarspel du har. Dessutom räknar den varv, inte kätting: om kalibreringen är fel eller kättingen slirar över ett slitet kättinghjul blir visningen fel. På charterbåtar finns den sällan. Hur det går utan installation visar Kättingräknare utan installation.

Jämförelsen i korthet

Hållbarheten är erfarenhetsvärden. Den beror mycket på hur ofta du ankrar, på vilken botten och genom vilket kättinghjul kättingen löper.

Det här rekommenderar vi

• På den egna båten: kättingmarkörer eller färg för ögat i dagsljus, och bredvid taklingar med samma räknekod för handen i mörker. Två metoder fallerar sällan samtidigt.
• På en charterbåt: fråga vid överlämningen om kättingen är märkt, enligt vilket schema och hur lång den är totalt. Är den inte märkt, sätt i samråd med charterbolaget buntband enligt räknekoden och ta bort dem när du lämnar tillbaka båten.
• Med kättingräknare: märk kättingen ändå. Om räknaren går sönder eller tappar nollan efter ett spänningsfall finns märkningen kvar.

Kättingens ände

Märk de sista 5 metrarna iögonfallande, till exempel helt röda. Den som ser den markeringen passera ankarrullen vet: mer finns inte.

Själva änden ska inte vara schacklad i botten av kättingboxen, utan surrad med en lina som är lång nog att nå upp på däck. Måste ankaret överges i en nödsituation kan linan kapas; knyt om det över huvud taget går först fast en boj i kättingen så att du hittar den igen.

Märkningar håller inte för evigt

• Kontrollera märkningen varje säsong, helst när kättingen ändå är helt ute, i vinterförvaringen eller när båten lyfts.
• Vänder du kättingen, flytta märkningen. Många båtägare byter ändar efter några år, eftersom biten närmast ankaret slits mest. Eftersom man mäter från ankaret stämmer ingen markering efteråt. Planera därför den nya märkningen till samma dag.
• Efter omgalvanisering är all färg borta och alla markörer ute. Schemat börjar om från början.

Och däremellan?

Även den bästa märkningen säger bara vad som passerar ankarrullen när en markering kommer förbi. Mellan två markeringar gissar man igen, och någon måste stå i fören och titta – i mörker med pannlampa, i sjögång med en hand för båten.

Det är för just den luckan vi utvecklar AnkerSepp: en enhet som sätts på ankarspelet du redan har och visar utsläppt kätting i meter, hela tiden, utan installation och utan kablar. Den är fortfarande en prototyp. Och även med den rekommenderar vi att du märker kättingen – en andra metod som inte kan fallera är aldrig fel ombord.